Det blir inget tredje raka VM-guld för Sverige. Efter att ha plockat upp ett tvåmålsunderläge avgjorde Finland till slut matchen i förlängning. Slutet på turnering där Sverige egentligen aldrig kom upp i den nivå vi hade förväntat oss. Laget var under hela turneringen sin egen största motståndare, vilket också visade sig i kvartsfinalen. Flera spelare underpresterade åh det grövsta – och längst bak fick Henrik Lundqvist stå och ta all skit. 

Sverige ledde som sagt med 3-1 efter Elias Petterssons snygga mål i den andra perioden. Då kändes det som att Sverige hade kontroll på matchen och att det till slut skulle lösa sig. Men Finland öste på och maken till skärrat svenskt lag fyllt med NHL-stjärnor har vi väl aldrig sett.

Det som skiljer spelare på VM-nivå med spelare i de lägre serierna är dels förmågan att vara konsekvent i sina prestationer. Det krävs det en oerhört hög lägstanivå för att bli en världsspelare. Coachen vill alltid veta vad han som sämst kan få ut av en spelare. Igår – vilket också har varit lite av problemet under hela turneringen – tror jag inte Grönborg hade en aning. Det har tidigare pratats och skrivits om Elias Pettersson insatser, men igår vart det tydligt att vårt fokus nog borde ha legat någon annanstans. Medan Pettersson gjorde en godkänd match med guldstjärna för det snygga målet, var Elias Lindholm helt osynlig. Vi ska kunna kräva mer av NHL:s poängmässigt bästa svensk än vad han visade upp när det gällde som mest.

Försvarsagerande på knattenivå

Men det var inte bara Lindholm som underpresterade. Lagkapten Oliver Ekman Larsson slängde puckar, hade flera bedrövliga felpass och tappade om och om igen markeringen i försvarszon. Bland annat på Finlands 3-3-mål där hela situationen uppstår på grund av en felpass från Ekman-Larsson. Han står sen tillsammans med backkollegan Adam Larsson och tittar när den finska spelaren enkelt åker in framför mål och täcker Henrik Lundqvist. Ett försvarsagerande på knattenivå.

Efteråt fick dessutom Henrik Lundqvist ta en del skit för att ha släppt in enkla mål. Och visst, Henke kanske inte hade sin bästa turnering – men give me a break. Jani Hakanpääs just nämnda 3-3 mål kanske ser lätträddat ut, men är faktiskt ett perfekt backskott. 33 centimeter över isen, mellan benskyddet och stöthandsken på en skymd Lundqvist. Återigen, det är inte Henke som ska klandras, det är backarnas agerande i situationen som leder upp till målet.

Energin uteblev

Medan finnarna gnuggade på så det sjöng om det var det egentligen bara Adrian Kempe och Marcus Kruger som bidrog med någon sorts glöd i den svenska tredje- och fjärdekedjan. Sverige hade behövt två hela kedjor med energispelare, vilket också finns på pappret. Vart var Anton Lander? Vart var Dennis Rasmussen? Vart var Loui Eriksson? Med hjälp från tredje- och fjärdekedjan hade också första- och andrakedjan fått mer utrymme för sin kreativitet. Men eftersom att Sverige aldrig lyckades bita sig kvar med långa anfall i finsk zon uteblev kedjeeffekten.

Finsk sisu är svårstoppad

Det går att skriva en bok om allt som gick fel för Sverige igår kväll, men istället för att älta förlusten än mer skulle jag vilja hylla Finland.

Totalt uträknade innan turneringen, men finnarna spelar en underbar hockey som det måste suga att spela emot. Frenesi, fysik, teknik, allt blandat med den där ’sisun’. Anförda av skicklige Kaapo Kakko, som igår återigen imponerade på mig, och lagkapten Marko Anttila som går som en plog genom motståndarna kommer Finland bli svårstoppade.

Så det finns väl egentligen bara en sak att säga:

Hyvä Suomi! 

Uppdaterad 2 februari, 2023