Tre Kronors förbundskapten Johan Garpenlöv har haft kniven mot strupen sedan VM-uttåget i våras. Nu har han gjort det som förväntats av honom, att ta Sverige till medaljmatcher i OS. Så det är dags för förbundskaptenen att släppa garden och njuta av avslutningen på posten, för härifrån finns inget att förlora.

Imorgon så ska Tre Kronor spela OS-semifinal mot det ryska laget. Man gör det som underdogs, även om det är ganska knappt. Detta Tre Kronor har nämligen imponerat hittills under OS. Endast en fadäs mot Finland i gruppen, men i ärlighetens namn så var Sverige bättre matchen igenom, men förlorade trots det efter en märklig kollaps på slutet.

Det man har sett i ögon, kroppsspråk, intervjuer och bås är en spänd svensk förbundskapten. Egentligen ända sedan VM-uttåget 2021, där Sverige inte ens nådde slutspel, så har Johan Garpenlövs tröjkrage blivit tajtare för varje landslagssamling.

I oktober 2021 så meddelade “Garpen” att hans landslagstid var över efter OS i Peking och VM i Finland. När Sam Hallam presenterades som ersättare efter säsongen, så var jublen många. Mest för att Hallam är uppskattad i hockeysverige, men också för att det skulle bytas från Johan Garpenlöv till en spännande ersättare. Personliga tron är att mycket av detta har tärt på Johan Garpenlöv likt VM-uttåget.

I intervjuer eller på pressträffar så har Garpenlövs ton förändrats något med tiden. Den här klassiska “taggen” sitter i likt Erik Hamrén i det gamla fotbollslandslaget. Att ständigt tro att den fråga man får från media är negativt riktad alternativt personlig. Vill med detta sagt inte säga att Garpenlöv är på samma nivå som den gode Hamrén dock. Nog för att vi i media kan vara kritiska ibland och pressen utifrån väldigt hög, men det är grundställningen till en intervju eller pressträff som har fått mig att reagera på Garpenlövs approach.

Ett faktum är att Johan Garpenlöv är väldigt omtyckt i hockeysverige, även han. Människan Johan, hockeytänkaren Garpenlöv. Och nu vill unna jag honom denna “framgång” som han nått med Tre Kronor. Han har gjort precis det som folk förväntat sig av ett svenskt landslag, tagit Sverige till OS-semifinal. Tre Kronor ska få spela om medaljer och det är precis där ett svenskt hockeylandslag ska vara. Men han har också gjort det med ett ifrågasatt lag, med sig själv som ifrågasatt och ja, egentligen med ett frågetecken kring svensk hockey. 

Det som jag tror har spänt Garpenlövs blick lite extra där i båset, och möjligen hans nerver, är farhågan att förlora sitt arbete i förtid. För låt oss vara ärliga. Hade det varit möjligt att behålla Johan Garpenlöv som förbundskapten för Tre Kronor efter ett historiskt tidigt uttåg ur VM samt ett uttåg i kvartsfinal ur OS? Jag tror inte det. Med en viss sannolikhet så hade Tre Kronor ersatt Garpenlöv under sluttampen av säsongen med en interim-lösning. Varför inte den gode Tomas Montén alternativt ett mer erfaret namn utanför förbundets ramar, för att leda Sverige under avslutningen av Euro Hockey Tour och sedermera VM i maj.

Men nu behöver inte SIF oroa sig över detta, och inte heller Johan Garpenlöv. Han kan från och med gårdagens seger mot Kanada se sitt jobb som stensäkert fram till kontraktets slut. Han kan dessutom hoppas på en tro från den svenska hockeypubliken igen. Men han kan framför allt släppa ner axlarna, leda ut sitt lagbygge i OS-semifinal och njuta av att vara bland det ädlaste som finns inom svensk idrott, förbundskapten för Tre Kronor. I och med det så vill jag se mod från Garpenlöv i sin coachning mot Ryssland. Mod och optimism. Och i slutändan en finalplats såklart.